Jahapp! Då var det dags att berätta om förlossningen tänkte jag.. Får passa på nu när Lillan sover...
Jo... Vi tar det från början....
Den 15e augusti satt jag här vid datan och skrev ett inlägg.. Slemproppen hade gått på morgonen när vi var hos min BM å jag var lite småspänd på vad som skulle hända.. Dock visste jag ju att det kunde ta tid, dagar å till å med veckor innan det skulle hända nått... meeeeen ja..
Jag hade haft "menssmärtor" dvs förvärkar hela morgonen, men tänkte inte så mycket på de då jag haft det innan ett bra tag. Såååå. Jag lägger mig i sängen för att vila lite (jobbigt att vara gravid.....) ligger där nån timme.. Sedan vaknar jag plötsligt.. Känner att något "går sönder". smack säger det och de riiiiiiiinner ut vatten.... Jag ställer mig upp å det bara forsar ut! SHIIIIIIIIT tänker jag och springer till toan... Men det bara fortsätter rinna.. Jag tänker SHIT nu händer det! Jag får panik och börjar hyperventilera... Jag hinner inte tänka så mycket.. Jag står med en handduk mellan benen och ringer Jocke som är i Malmö på jobb... Jag kan knappt prata men får fram något ord. Jag kan knappt andas å gråter samtidigt och säger att vattnet har gått.. Jocke får också lite smått panik.. Jag säger åt honom att han måste komma hem. NU! Självklart, säger Jocke.
Efter det ringer jag mamma. Hon menar på att jag ska ta de lugnt. Det betyder inte att det händer nu, eller kanske ens idag och att det kanske är dumt att dra hem Jocke från jobbet. Sant, tänker jag... Ringer Jocke igen och säger att det kan ta tid innan det händer något. Men han har tydligen redan pratat med Jacke å Linda som tydligen skulle skjutsa upp honom hit till K-stad. (omg, finare människor får man leta efter!). Jocke säger att han vill komma i alla fall. Så fine, tänker jag. Kändes skönt.
Jag lugnade mig lite med ringer förlossningen å berättar att vattnet har gått.. Förklarar situationen och BM menar att jag kunde komma in i eftermiddag, om några timmar, för att bli kollad, eller vänta på värkar.
Ringer Jocke igen och berättar...
Dock dröjer det inte länge tills jag känner den första värken komma... Ca 20min en halvtimme....
Ojoj.. här går det undan... Vattnet gick 14.30 och sen kom värkarna ganska tätt inpå. Ringer Jocke igen å berättar (Fan va jag ringer?!) att värkarna kommit å att han MÅSTE SKYNDA SIG FÖR FAN!
Jag ställer mig i köket å kokar en massa pasta (måste ju ladda med kolhydrater inför förlossningen...!)
Jag går å vankar av å ann här hemma... Vid varje värk måste jag gå å andas... Det kändes bäst. Värkarna kom regelbundet redan från början och jag hade ca 4 värkar på 10 min som varade i ca 1 minut var. Jag ringer Jocke å frågar vart han är å att han måste skynda sig. Jag gillar inte situationen då jag är själv å rädd samt har ont. Jag ringer mamma å säger att vi ska åka in då värkarna kommer tätt å gör bara mer å mer ont å att hon måste hämta Mollie idag!
Jag slänger i mig en massa pasta med ketchup. Jocke kommer upp, vi stänger in Mollie i köket, tar BB väskan å går ner. Väl nere står Jacke, Linda å lilla Isabella. Dom bara leeeeer. Det gör inte jag. Det roliga är att jag pratade med Johanna någon timme innan å nämnde hur jag längtade efter att det skulle börja göra ont... Kan ju säga direkt att dem orden fick jag äta upp.......
Jacke körde oss till förlossningen. 16.30 å väl inne på rummet kändes allt jätte konstigt. Nu var det verkligt. No backing out.... Jag var rädd, men samtidigt fokuserad. Jag hade inte tid att vara rädd. Nu är det detta som gäller, tänkte jag. Jag vankade av och ann i rummet. Tillslut kom en BM in och jag fick ta på mig ett sån där sexig sjukhusskjorta ni vet... Sedan kollade dem hur öppen jag var.
2 cm. VA FAN! Tänkte jag.. INTE MER?!
Herreguuuud.... hur lång tid kommer detta ta tänkte jag å ville typ dö... Men BM menade på att i å med att jag hade så regelbundna värkar så fick jag stanna kvar.
Efter en stund kom BM tillbaka med en kasse med en maaaassa gott... Från underbara fina Jacke å Linda som hade varit å handlat till oss, gosaker som var välbehövda under förlossningen. KÄRLEK!
Jag vankade lite till i rummet å värkarna blev bara starkare. Jag gick in i duschen å spolade varmt vatten på magen. Kändes bra. Dock pallade jag inte stå där hela tiden, vart ju så sjukt varm. Så typ varannan värk gick jag å andades å varannan gick jag in i duschen... Efter ett tag kunde jag inte stå ut längre. Jag kunde inte stå i duschen för det vart alldeles för varmt å att bara andas å gå var jobbigt å gjorde ont. Jag behövde nått.... Så vid 19 tiden tryckte jag på knappen. BM kom in å frågade vad jag hade tänkt mig för smärtlindring. Så jag sa att jag gärna började med lustgas. Absolut sa hon.
Jo... å de funkade väl bra. Helt ok. Inte för att det gjorde så mycket skillnad med jag hade något att fokusera på, att andas! Jag låg ner å andades, jag stod upp å andades, jag hängde på Joakim å andades.
Jag försökte även att fokusera på annat under värkarna. Tänka mig till mitt "happy place".
Jag drömde mig bort till en strand. Solen skiner i mitt ansikte där jag ligger å lyssnar till vågorna... "Fan, de funkar!" tänkte jag, å "drömde" mig bort vid varje värk. Dock började jag bli lite groggy av all lustgas... Så jag i en värk, när jag ligger på stranden med vinden i håret, solen i ansiktet å lyssnar till vågorna... ser jag plötsligt en fiskmås! (jag HATAR fiskmåsar). Jävla fiskmås tänker jag! FÖRSVINN från mitt "Happy place". Men nänä... Den var där för att stanna! Jag vart skitarg å kände verkligen ilskan inom mig. "JÄVLA FISKMÅS!" utbrister jag till Jocke när värken är slut. Jocke såg ut som ett frågetecken å bara skrattar.. Jag börjar också skratta. Fan va skönt det var att få skratta i en sådan här situation. Hahah! Underbart!
Jocke ville ta bilder, meeen jag sa Nej.. Detta var inte en situation jag ville komma ihåg precis.....
Värkarna blev bara värre å värre å det tog inte lång tid förrän jag ville ha mer smärtlindring. Sterila kvaddlar blev det... BM menade på att det gjorde lite ont när man tog dessa.. Jo det hade jag också förstått, ungefär som ett getingstick sa jag. Ja ungefär, sa BM.
JO MEN TJENA!!! Heja läget?!!! JAG har blivit getingstucken!!!! DET DÄR VAR FAN INTE SOM NÅTT JEVLA GETINGSTICK ! FY FAN.....! Det hemska med detta är dock att efter att ha genomlidigt detta helvete FUNGERADE INTE DET ENS!
BM: Nä så kan det va...
Ah men tack för den!
Några värkar å fiskmåsar senare står jag inte ut. Jag vill ha något å det är NU! Jag ringer på klockan å ber BM att ge mig något. PRONTO! Jag som varit SÅ emot epidural var mer än villig till detta nu. Ge mig va fan som helst!
6 cm var jag öppen så det skulle ju gå bra. Meeeeen läkaren var upptagen för tillfället men skulle komma å ge mig den så fort han var kvar. Sedan gå hon....! Jag har så fruktansvärt ont, är rädd å vill bara att allt ska sluta Å SÅ GÅR HON...!
Jag ligger där å lider å undrar varför i helvete man skaffar barn!?! Kvinnor är ju dumma i huvet!!!!
Där ligger jag i fruktansvärda värkar å trycker lustgasen mot min mun. Den är min bästa vän nu..
Kan ju säga att mitt "happy place" var long gone...... Looooooooong gone......
Vi ringer på klockan då jag frågar Jocke hela tiden vart fan BM är å när hon kommer?!
Hon kommer in å jag frågar när jag kan få den där jävla sprutan... Snart, menar hon på, och säger att hon bara ska gå tillbaka till fikarummet å äta upp sin youghurt, men att hon kommer snart igen....
URSÄKTA?!!! Äta upp din yoghurt?! Va i helv.......
Jocke frågar, men va gör vi om det händer nått?
Vi har en TV i fikarummet, så vi ser allt där ifrån...
Jag skulle kunna strypa henne låååååångsamt.....!
Efter totalt 45 min kommer hon å en annan BM in för att kolla hur mycket öppen jag var... 8-9 cm.....!
Jag hade öppnat mig 2-3 cm på 45 min.....! BM menade på att skulle dem lägga bedövningen nu skulle det bara dra ut på allt. HELVETE sa jag nej nej nej! Nu vill jag vara färdig...!
Så... Det blev ingen smärtlindring. Det vart jag och min kära lustgas.... Vi fick ta oss igenom detta tillsammans, helt enkelt! Hej å hå... hur ska detta gå, tänkte jag....
Okej att du blir lite lullig av gasen, men den tar FAN INTE BORT NÅN JEVLA SMÄRTA!
klockan var runt 23.30 å var jag fullt öppen å började känna krystningsvärkana... Dock tog det lite stop där.... För lillan var inte ute förrän 02.41.....................
Jag hade alltså krystningsvärkar i ca 3 FUCKING TIMMAR! Jag var helt slut.......... Jag krystade och krystade men hon åkte ut sen in helt igen.... Va i helvete... Jag fick en massa dropp för att påskynda de hela å göra värkarna starkare... (Tack för den ja) Å droppet fick dom höja hela tiden under hela utdrivningsskedet...
Jag frågade gång på gång hur många värkar det var kvar men BM menade på att det visste inte hon, å skulle hon veta det skulle hon få Nobelpriset. "Nobelpriset?! Vill du dö eller?!!!!" (Ja man blir rätt aggressiv av att föda barn, speciellt när man ligger å krystar i evigheternas evighet! Dock svor jag bara inombords, inte till BM. )
Jahapp.. där låg jag å ville dö... Varför, varför gav jag mig in på detta, tänkte jag. Nu ville jag inge mer å sa de till min BM. Nu ville ja gå hem.
BM sa att hon kunde se huvet å frågade om Jocke ville se.. NEJ! Det vill han inte! skrek jag.
BM frågade om jag ville känna på huvet. NEJ! skrek jag. (för helvete!!! Är du sjuk i huvet eller?!)
BM sa att den hade sandrefärgat långt hår. (Fan jag skiter väl i de, FÅ UT UNGEN!!! tänkte jag).
Jag har så fruktansvärt ont så jag glömmer att ta bort lustgasen efter värken å känner hur jag domnar bort... Allt blir vitt å de börjar pipa i mina öron... BM säger att jag måste ta bort lustgasen. (annars svimmar jag). Nu får jag inte ens ha lustgasen.... Nu ska jag krysta utan den... Helvete tänkte jag, hur kommer detta kännas?! Ja... jag kan ju säga att det var fan ingen skillnad.. För det gjorde LIKA JÄVLA ONT!
Jag frågar igen hur många värkar det är kvar. BM svarar mig ÄNTLIGEN....!
- 3-4 kanske.... I helvete heller tänkte jag, jag orkar inte mer... Sååååå jag gjorde det på 2!
ÄNTLIGEN var bebisen ute....!!! Oh helt underbart.... All smärta försvinner å jag får äntligen mitt barn till mitt bröst... Där ligger hon. Wow.... Det blev en flicka. En liten flicka. Min flicka. VÅR flicka.
Allt känns så overkligt. Så underbart. Det ligger ett barn på mitt bröst. Hon skriker lite där hon ligger på mig. Jag ligger där å håller om henne. tittar på henne. Wow... Det var de häftigaste jag någonsin varit med om. Helt överväldigande. Hon var helt perfekt. HELT perfekt.
Dock var det inte över där... För moderkakan ville inte komma ut. Så jag fick en spruta i benet för att sätta igång värkarna igen så jag kunde krysta ut den. Men ja.. efter ett tag kom den också ut. BM frågade om jag ville se den. (Jag visste att dem skulle fråga de å jag hade tänk säga något i stil med HELL NO! meeeeen Ja visst sa jag! ............ (eh...)
Efter det sydde dom ihop mitt stackars underliv. Dock bara med ett stygn. Ganska bra tyckte jag som trodde jag skulle gå sönder mer då det är väldigt vanligt bland förstföderskor..
Lilla Dockan blev mätt å vägd å sen kom dom in med lite mat till oss. Wow... Allt var äntligen över å vi hade vår lilla dotter hos oss... <3
Att föda barn var det sjukaste, obehagligaste, underbaraste å de mest galna jag någonsin gjort.
Kvinnokroppen är så häftig! Man blir förundrad av hur mycket den klarar av å vilka krafter man ligger inne med. Det gjorde så fruktansvärt ont... Kändes ungefär som att skita ut en hörnsoffa, i nära 12 timmar....
Dock gick ju allt ganska snabbt. Från att det vattnet gick tog de 12 timmar. Rätt bra ändå! Var inställd på längre tid i å med att det är vanligare...
Yepp... Thats it folks... Thats my story.
Nu ska Lillan ha mat igen. Mammas älskling. <3
(lite bilder från när vi låg på BB)
Påväg hem med vår dotter... <3
.jpg)